Identitetspolitiken är en av de egendomligaste av nyvänsterns alla underliga påfund under senare tid. Att identifiera och särskilja människor med avseende på kön, ålder, ras, härstamning, bostadsort, sexuella preferenser eller annat har jag svårt att se som annat än en ny form av rasism. Något jag trodde bara extremhögerns identitärer ägnade sig åt. Men tydligen är det inte så enkelt.
Torbjörn Elensky skriver i dag i SvD en intressant understreckare om identitetspolitiken: “Mörka krafter kan kapa upplysningsarv” Elensky har också tidigare förra året skrivit en replik i Expressen “Lika barn leka bäst” riktad mot Aftonbladets kampanj “Vi gillar olika”. Mer om identitetspolitik i SvD 20141227 av Thomas Engström: “Identitetspolitik är en välfärdssjukdom”. Håkan Lindgren anknyter också till ämnet i SvD 20141027: “Hur svensk kultur reducerades till gnäll”.
För mig har det alltid varit självklart att individen måste gå före kollektivet, och man måste benhårt hålla på principen lika rättigheter för alla. Individen är alldeles för komplex och föränderlig för att kunna stoppas in i kollektiva fack där ens intressen anses kunna företrädas. Nyvänstern ser det förstås inte så – och det kommer att skapa ökade spänningar, underblåsa hat mellan grupper och i förlängningen i värsta fall leda till katastrof. Vill man verkligen ha det så? Ja tydligen.
Jag börjar faktiskt tro att Stephen Hicks har rätt i sin tes att Postmodernismen (och därav identitetspolitiken) är en slags besvikelsereaktion av nyvänstern till följd av socialismens kollaps – så som han lägger fram det i sin bok ”Postmodernismens förklaring”
Se även Susanna’s Crowbar: ”Från marxism till identitetspolitik”
Andra bloggar om identitetspolitik, postmodernism, kulturdebatt